Nazismens associationssfär
Om hur efterkrigstidens idéer fortsätter påverka dagens politiska debatt
Våren 1945 föll Nazityskland samman. I takt med att brittiska och amerikanska förband trängde fram på den tyska västfronten kablades fotografier från befriade dödsläger också ut över världen. Som första tidning i Sverige sade sig Expressen i slutet av april kunna publicera ett stort, gastkramande bildreportage från befriade koncentrationsläger. Där syntes högar med lik, utmärglade kroppar, spår av tortyr.
Redan under kriget hade svenska och utländska medier publicerat en hel del information om den pågående förintelsen. Att judar hade deporterats från Norge var välkänt, liksom rapporter från massavrättningar på östfronten. Men tyskvänner och andra som helt enkelt inte orkade ta in fakta hade ändå kunnat blunda.
Tidningen Expressen publicerade flera reportage från tyska koncentrationsläger våren 1945, detta från 5 maj.
Filmerna och fotografierna från koncentrationslägren som publicerades våren 1945 tvingade dem som tidigare vänt bort blicken att möta verkligheten. När den gamle upptäcktsresanden och Hitlersympatisören Sven Hedin konfronterades med bilderna avfärdade han dem dock som troliga bedrägerier: ”Man bör vara mycket skeptisk mot sådana bilder. Man vet inte vad som är sant och vad som är konst”, sa han till Expressen. Även generalmajor Hjalmar Falk vände bort blicken: ”Nej, jag vill inte se dessa bilder. Jag tror i alla fall inte på dem”, sa han.1 Som ett barn som blundar och tror att det hemska ska försvinna. Häri ligger också grunden för förnekelsen av förintelsen.
Men de flesta andra såg.
Den holländske författaren Ian Buruma har kallat 1945 för Europas år noll. Kartan ritades om på nytt, Tyskland ockuperades. Men förändringarna gick djupare än så. Efterkrigstidens samhällen navigerade i ett nytt politiskt och ideologiskt landskap som formade europeisk kultur och samhällsliv i decennier, och vars efterdyningar fortfarande märks idag, även om det finns tydliga tecken på att denna ordning börjat krackelera.
Dresden efter de allierades bombning av staden i februari 1945.
Tyskland hade inte bara förlorat kriget utan lidit ett totalt nederlag i ett totalt krig. Uppemot fem miljoner tyska soldater hade stupat, flera miljoner tyskar hade drivits på flykt i Östeuropa, och åtskilliga städer hade jämnats med marken. Ändå ansåg många att Tyskland kom lindrigt undan, sett i förhållande till det lidande man orsakat genom kriget. USA lanserade Marshallhjälpen och återuppbyggnadsarbetet, där även Sverige bidrog, kan ses som en form av skuldreglering: Hitler och hans närmaste män hölls huvudsakligt ansvariga, liksom nazismen som ideologi. I utbyte mot att ta avstånd från detta mörka kapitel fick tyskarna en chans till en ny framtid. Den ekonomiska återhämtningen under 1950- och 60-talen blev känd som ett ekonomiskt under, Wirtschaftswunder. Man vände blad.
Även i Sverige drog man erfarenheter av andra världskriget och nazismen. Det mest djuplodande försöket att skildra denna utveckling har gjorts av min kollega Johan Östling. I Nazismens sensmoral visar han hur Sverige hanterade erfarenheten av nazismen under åren omedelbart efter krigsslutet. Nazismens associationssfär handlade inte bara om de otvetydiga symbolerna – Hitler, hakkors och heilande – utan sträckte sig längre än så. En inflytelserik figur som Herbert Tingsten kunde med emfas argumentera för att den tyska idealismen fungerat som en grogrund för nazism. I Sverige blev över huvud taget nationalismen (som politisk ideologi) en del av denna nazistiska associationssfär.2 Härvidlag skilde sig utvecklingen från många av de länder som aktivt kämpat mot Tyskland under kriget. I USA och Frankrike – eller varför inte Norge – blev flaggviftande snarare en anti-nazistisk symbolhandling.
Politiker och kulturpersonligheter som hade uttryckt sympatier för Hitler och nazismen fick av lätt förklarliga skäl svårare att verka i offentligheten, även om det långt från alltid rörde sig om en fullständig ”cancellering”. Det fick till följd att den kulturkonservativa falangen i svensk offentlighet befann sig på reträtt efter kriget, samtidigt som kulturradikala och liberala röster flyttade fram sina positioner. Idéerna var inte nya – de hade funnits bland socialdemokrater och liberaler redan under mellankrigstiden – men de mötte mindre motstånd än tidigare. Strävan efter att modernisera Sverige, som hade märkts så tydligt inom arkitektur, industri och samhällsfrågor före 1939, fick en delvis ny, idémässig innebörd. Historikern Alf W. Johansson menar sammantaget att Sverige efter 1945 kom att odla en nationell självbild präglad av antifascism, där ”Sverige i sin strävan att bli ett modernismens idealland på ett djupare plan formade sig till en levande motbild till allt vad nazismen stått för”. För att ta ett exempel: de som likt nazisterna hade krävt att konsten skulle vara ”moraliskt uppbygglig” fick i fortsättningen svårt att vinna stöd för sitt argument, även om de inte nödvändigtvis hade haft nazistiska bevekelsegrunder. De som hade talat om vikten av ett ”levnadsdugligt folkmaterial” likaså, trots att de inte alltid haft samma förståelse av begreppet som tyska rasideologer. Johansson skriver: ”Den svenska samhällsutvecklingen i sig blev ett avståndstagande från nazismens värden.”3
Alla länder hanterade alltså inte erfarenheten av nazismen och andra världskriget på samma sätt, även om det fanns flera gemensamma drag. För svensk del formades de historiska lärdomarna både av neutralitetspolitiken under kriget, som resulterade i föreställningen att Sverige hade ett särskilt moraliskt ansvar att bidra till skapandet av en fredlig värld när kriget väl var slut, och neutralitetspolitiken under kalla kriget, där nazismen kunde fungera som motbild utan att ta ställning i kampen mellan öst och väst.
Spola framåt 15 år i tiden, till tidigt 1960-tal.
Strax efter nyår 1962 fick ett stort antal lärare och sistaårselever på gymnasiet i Stockholm en liten skrift hem i brevlådan. Omslaget var oskyldigt: Genetik och antropologi hette den, av författarna Rehnvall och Zakrisson (pseudonymer). Innehållet skulle dock visa sig vara något annat än titeln vittnade om, och via Stockholms Elevorganisation uppmärksammades saken i media. ”Försåtlig raspropaganda” var Aftonbladets slutsats.4 ”Ren raspropaganda”, skrev Svenska Dagbladets ungdomsbilaga Presens. Det var inte bara huvudstadens dagstidningar som reagerade. Både Skolöverstyrelsen och Läroverkslärarnas Riksförbund inledde granskningar av skriften, vilket vittnar om allvaret man såg i händelsen. Dessa utredningar konstaterade att skriften började till synes oskyldigt med en genomgång av grundläggande biologiska begrepp som celldelning, mutation och evolutionsteori. Därefter vävde den emellertid in påståenden om hur man bäst kunde ”förbättra ett rasmaterial”, vilka skador rasblandning kunde orsaka samt påstod att ”en tämligen ren ras” var eftersträvansvärt.
Det var dessa formuleringar som väckte kraftiga reaktioner.5 Skriften anmäldes, men justitiedepartementet slog fast att skriften inte var ”rashetsande” i tryckfrihetslagstiftningens mening.6 Även om skriften inte var olaglig menade Tidning för Sveriges Läroverk att författarna ”och de krafter som står bakom dem” i stället fick räkna med ”att drabbas av ett demokratiskt samhälles moraliska dom”. Historien påminde enligt tidningen om behovet av ”ideologisk försvarsberedskap” inom skolans värld, där ämnen som historia och samhällskunskap spelade en särskilt viktig roll. ”Saklig upplysning är det bästa vapnet”, slog tidningen fast.7
Vid första anblicken framstår den här historien som föga dramatisk. En anonym skrift ges ut, den avslöjas som förtäckt raspropaganda och fördöms enhälligt i offentligheten. Historien är utagerad och skriften faller i glömska.
Ändå säger den något väsentligt. Påståenden som under mellankrigstiden kunnat passera som rasbiologisk kunskap sågades nu som ovetenskaplig propaganda. Men här finns också något annat: det är under 1960-talet som begreppet rasism får sitt verkliga genomslag på svenska. Nazismens raslära och antisemitism sattes i samband med den institutionaliserade rasismen i länder som Sydafrika och USA. Kampen mot apartheid i Sydafrika hade fått större uppmärksamhet i Sverige efter Sharpevillemassakern 1960, och i svenska tidningar började Martin Luther Kings namn och porträtt dyka upp allt oftare, i takt med att den amerikanska medborgarrörelsen växte sig starkare. Kanske var Genetik och antropologi ett försök att hejda de allt starkare antirasistiska tongångarna i samhället. De kraftfulla reaktionerna på skriften fångade i alla händelser tidsandan.
Samtidigt kom det vid denna tid en sorts insikt om att rasism och “rasfördomar” (som man ofta sa vid denna tid), inte var något som endast existerade i Sydafrika eller amerikanska Södern. Sverige var nog inte så befriat från fördomar som många hade velat tro, och antisemitismen hade kanske inte försvunnit efter 1945 – som många hade önskat. Kanske berodde föreställningen om upplysta, icke-rasistiska svenskar på att man helt enkelt inte hade brytt sig om att fråga de människor som tillhörde olika minoriteter, såsom romer eller samer, hur de upplevde situationen? Vittnesmål från den relativt lilla men växande gruppen invandrare gjorde också gällande att svenskar kanske inte var så fördomsfria som somliga velat tro. Rasism var inte något som tillhörde det förgångna eller existerade på andra sidan jorden. Allt det här pekade mot ett behov av krafttag mot rasism genom kunskapsförmedling. Det fanns en utbredd tro på att upplysning och saklig information skulle kunna fungera som ett verkningsfullt anti-rasistiskt motmedel. Man skulle kunna säga att rasism och fascism förvandlades från ett politiskt-ideologiskt problem till ett upplysnings- och kunskapsmässigt problem.
Men den anonyma ras-skriften blottlägger också något annat: efter nazismens nederlag i andra världskriget förblev den svenska extremhögern marginaliserad i decennier. När den visade sig skedde det ofta i förtäckta ordalag. Den utgav sig helt enkelt för att vara något annat än den var. Häri ligger ett av de grundläggande och återkommande problemen när det gäller att analysera fascism och nazism efter 1945. Endast de allra mest radikala grupperna fortsatte beskriva sig själva som fascistiska eller nationalsocialistiska. Andra ändrade terminologi för att försöka närma sig den politiska mittfåran. Den som vill förstå svensk nyfascism måste således vara beredd att leta bortom orden fascism och nazism. Detta är ett grundläggande konstaterande som inte sällan tycks glömmas bort i dagens politiska debatt.
Det här orsakar emellertid problem för den som vill analysera, undersöka och förstå. Om nazismen eller fascismen inte kallar sig nazism eller fascism, vilka verktyg och definitioner ska vi då använda? Ett allt för spretigt språkbruk riskerar givetvis att fånga in även andra rörelser i nätet. Men man måste inte nödvändigtvis börja i begreppsdefinitionerna. Eftersom vi kan konstatera att begrepp skiftar innebörd kan det vara värt att istället närma sig problemet historiskt, det vill säga att se den svenska fascismen som en historisk rörelse med olika namn och organisationer. Jag ska försöka återkomma till detta i ett senare inlägg.
Låt oss i det här skedet bara ta ett belysande exempel, i form av den svenske fascistledaren Per Engdahl. Han var relativt ovanlig så till vida att han var aktiv både före och efter andra världskriget. Efter 1945 sade han sig ta avstånd från både Hitler och antisemitismen, men fortsatte att verka inom svensk nyfascism genom sin organisation Nysvenska rörelsen. När ett nytt studentförbund med band till denna rörelse dök upp i Lund omkring 1960, med namnet Reform, möttes det genast av kompakt motstånd från övriga studentsammanslutningar trots att det inte självt kallade sig nynazistiskt. Så här såg det ut: den ”ideologiska försvarsberedskapen” mot nyfascism och nynazism var stark och betraktades som en form av medborgerlig, demokratisk skyldighet bland grupper både till höger och vänster på den politiska skalan.
I slutet av 1970-talet hade Engdahl kommit till slutsatsen att den svenska nyfascismen borde ändra strategi: rasismen, i bemärkelsen rasideologi, skulle inte vinna några större framgångar i opinionen. Istället borde man rikta in sig på invandringskritik. Det här var en av idéerna bakom Bevara Sverige Svenskt, som uppstod på 1980-talet och fick stort medialt genomslag. BSS ombildades sedan till det politiska partiet Sverigedemokraterna. I första delen av Sd:s nya vitbok konstateras att ”Sverigedemokraterna bör betraktas som en ombildning av BSS till politiskt parti.”8 En av nysvenska rörelsens medlemmar, Per Davidsson, var aktiv både i BSS och vid bildandet av Sverigedemokraterna.
Skälet att jag tar upp detta är att det tydliggör varför Sverigedemokraterna direkt efter partiets grundande i slutet av 1980-talet hamnade inom vad som kan beskrivas som nazismens associationssfär i svensk offentlighet, och kring detta tycks det ha funnits en överväldigande samsyn. Firandet av Karl XII, Engelbrekt och diverse nazistiska symboler och uttryck bland deltagare i rörelsens manifestationer cementerade bilden, trots att det i partiets ursprungliga program saknades uttryck för nazism.
Eftersom det i Sverige vid denna tid inte uppfattades som en politisk handling att vara emot fascism och nazism, utan snarare som ett försvar av det demokratiska samhället, fanns det inte heller något som hindrade medier, skolor och andra organisationer att ta avstånd. Så såg i princip det ideologiska landskapet ut under Sverigedemokraternas första decennium.
Det är rimligen också en förklaring till varför Sd lockade få väljare före år 2000, men förklarar knappast partiets framgångar på 2000-talet. Däremot är jag övertygad om att kontexten är nödvändig för den som vill förstå hur och varför Sverigedemokraterna kom att väcka starka reaktioner från första början – och varför dessa i hög grad levt kvar även sedan partiet blivit en politisk maktfaktor. Däremot är jag inte säker på att denna kontext är självklar för alla ungdomar och förstagångsväljare, som kanske snarare ser det här som en form av politisk pajkastning.
Expressens reportage uppmärksammades i en essä av Marcus Boldemann, ”När Sverige fick veta”, Dagens Nyheter, 2005-04-27.
Johan Östling, Nazismens sensmoral. Svenska erfarenheter i andra världskrigets skugga. Stockholm: Atlantis, 2008.
Alf W. Johansson, Den nazistiska utmaningen : aspekter på andra världskriget, Lund 2014, s. 243f.
Aftonbladet, 21 januari 1962, s. 4.
Tidning för Sveriges Läroverk (TfSL) nr 4, 19962, s. 122.
TfSL 5/1962 s. 144.
TfSL 5/1962 s. 144.
Sverigedemokraternas vitbok, delredovisning 1, s. 16 (ej paginerad). https://via.tt.se/data/attachments/00004/2303d962-2094-4aa1-b764-c87e071f359a.pdf