Vad man EGENTLIGEN får säga i det här j**la landet. Och varför.
Om problemen med åsiktskorridoren och Hallins sfärer
Hur regleras egentligen utrymmet för att uttrycka åsikter i offentligheten? I det här inlägget går jag till storms mot åsiktskorridoren och slår istället ett slag för att Hallins sfärer kan förklara varför möjligheterna till diskussion ofta tycks vara så begränsade.
Det offentliga samtalet är i kris sedan åtminstone ett decennium. Om det beror på nya politiska vindar eller de sociala mediernas algoritmer råder delade meningar, men nästan alla tycks vara överens om att de nya villkor som präglar den svenska offentligheten har blivit ett demokratiskt problem. Demokratier förutsätter platser där medborgare kan träffas och utbyta information och pröva argument, men vad händer när möjligheterna till sådana samtal dränks i en kör av argsinta rop?
2013 myntade statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson begreppet åsiktskorridor för att beskriva det trånga utrymme som han då ansåg präglade svensk samhällsdebatt, och det uppskruvade tonläge som formade dess väggar. Mer precist definierade Ekengren Oscarsson åsiktskorridoren som ”den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd.”
Ekengren Oscarsson ville beskriva en närmast klaustrofobisk offentlighet. En korridor är ju trots allt ett utrymme som präglas av dess begränsade bredd och ordet ”buffertzon” signalerade en smal remsa mellan två fronter. Häri låg en normativ värdering som samtidigt innebar att begreppet passade illa som analytiskt redskap (Ekengren Oscarsson har själv beskrivit det som att det ”inte riktigt lever upp till vetenskaplig standard när det gäller graden av precision i definitionen”), men fungerade desto bättre som politiskt slagträ. 2014 och 2015 slog det igenom brett och blev en ständigt återkommande metafor i svensk samhällsdebatt om samhällsdebatten. Även om Ekengren Oscarssons exempel inkluderade aborträtten och vindkraftsmotstånd blev ordet snart närmast synonymt med invandrings- och integrationsfrågor. Vad man inte fick säga i det här j**la landet handlade nästan alltid om mer restriktiv flyktingpolitik, hårdare krav på assimilering, etcetera.
Att debattklimatet såg ut som det gjorde omkring 2013–2015 är ett kapitel i sig, men bör ses i relation till den kraftsamling som partier, opinionsbildare och stora delar av allmänheten gjorde för att värna det politiska projekt som jag tecknade i mitt första inlägg: om Sverige som ett progressivt och i grunden öppet land. När detta projekt utmanades av högerpopulism och nationalism höjdes insatserna gradvis under 2000-talets första decennium. På kort sikt ledde SD:s framgångar inte till en större åsiktspluralism i offentligheten. Tvärtom finns det skäl att argumentera för att åsikter som förknippades med SD blev mindre rumsrena än tidigare. Normalisering föregicks av av-normalisering. Folkpartiet hade visserligen fått kritik för sitt krav på språktester inför valet 2002, liksom Göran Persson för hans tal om ”social turism” året därpå. Men exemplen visar ändå att sådant som var möjligt att säga i början av 2000-talet hade blivit svårare för andra partier att artikulera tio år senare – och detta i grunden till följd av Sverigedemokraternas framgångar. Situationen förstärktes av att Alliansen som politiskt projekt tog avstånd från allt som SD förknippades med. Följden blev att partier som KD och M, som traditionellt gett utrymme åt konservativa värderingar, framstod som mer utpräglat liberala under dessa år.
Efter flyktingkrisen 2015 hände något med den offentliga debatten. Om åsiktskorridoren hade varit smal förblev den smal – men med helt andra förutsättningar. I dag förefaller det till exempel omöjligt att förespråka en väsentligt mer liberal flyktingpolitik utan att mötas av påhopp av det slag som Ekengren Oscarsson talade om. Utrymmet för att framföra åsikter har knappast breddats, snarare förskjutits.
För att förstå dynamiken i samhällsdebatten behövs alltså ett begrepp med större analytisk precision än vad åsiktskorridoren tillåter. Lyckligtvis har samhällsvetare och humanister ägnat sig åt frågor som rör ”vad man egentligen får säga” i åtskilliga decennier. Statsvetare talar till exempel om Overton-fönstret med en snarlik innebörd. Diskursanalys är ett annat exempel. Diskursbegreppet har fördelen att det innefattar en maktanalys. Till skillnad från åsiktskorridoren, som egentligen inte säger något om hur, varför och vem som upprätthåller den, kan diskurser undersökas för att förstå hur de reglerar människors möjlighet till handling. Nackdelen är att diskursanalysen ofta är vag kring vem som ligger bakom sådana gränsdragningar. I värsta fall reduceras det politiska samtalet till ett självspelande piano, en intern logik utan intressenter.
En annan modell som skulle kunna bidra till en bättre förståelse för samhällsdebattens villkor och förändring presenterades redan på 1980-talet av den amerikanske medieforskaren Daniel C. Hallin. I The Uncensored War: The Media and Vietnam (Oxford University Press, 1986) presenterade Hallin (namnet uttalas så att det rimmar på Tallinn) en modell för medias rapportering av Vietnamkriget, enligt vilken mediernas rapportering kan delas in i tre sfärer: sphere of consensus, sphere of legitimate controversy samt sphere of deviance. Konsensussfären samlar de åsikter som ”alla” kan vara överens om. Sfären av legitim kontrovers är det utrymme som ges för politisk debatt. Här finns alla de åsikter som vi ”kan enas om att vi är oense om”. Den sista sfären, som möjligen skulle kunna översättas med ”avvikandesfären”, rymmer sådant som är oacceptabelt, omoraliskt eller illegitimt – och därmed inte heller behöver inkluderas i en seriös politisk debatt eller behandlas neutralt.
Hallin-sfärerna, ur Daniel Hallin, The Uncensored War: The Media and Vietnam,
(1986), p 117.
Hallins sfärer syftar på åsiktsutrymmet i massmedier, men jag menar att det här sättet att förstå åsiktsformering kan tillämpas mer generellt, från föreningar och företag, via enskilda medier och andra forum, till offentligheten i sin helhet. I en sådan mer generell modell har jag valt att översätta de tre sfärerna till konsensussfär, åsiktssfär och aversionssfär.
Konsensussfären rör då det vi sällan eller aldrig diskuterar, eftersom det inte ens framstår som en åsikt. ”Det bara är så”, brukade min mormor säga.
Eftersom de här uppfattningarna i regel uppfattas som sanningar eller kunskap är de ofta omedvetna eller oartikulerade. Det kan också vara fakta och kunskap, under förutsättning att det är sådana saker som är allmänt accepterade.
Till det andra utrymmet, åsiktssfären, hör sådant som vi erkänner som legitima – men sinsemellan motstridiga – åsikter. Bör skatten höjas eller sänkas? Ska skolan förstatligas? AIK eller Djurgården (nåja, för de flesta). Åsiktssfären begränsas på ena sidan av konsensussfären, på andra sidan av aversionssfären. Detta tredje utrymme kan betraktas som konsensussfärens motsats: hit hör sådant som är tabu, förkastligt, oacceptabelt.
Utrymmet för att uttrycka åsikter i en demokratisk offentlighet kan betraktas som avståndet mellan konsensussfär och aversionssfär.
Två förhållanden är viktiga att understryka om vi tillämpar Hallinsfärerna som en generell modell för kommunikation: för det första att åsiktssfären visserligen är kreativ, men också energikrävande. Enskilda människor och grupper kommer därför tendera att försöka flytta sina egna ståndpunkter från åsiktssfären till konsensussfären (och motståndares uppfattningar till aversionssfären). Det här görs kontinuerligt med hjälp av olika retoriska grepp: genom att framställa åsikter som fakta, genom att hänvisa till moral, och så vidare. Ett problem är att de här tendenserna förstärks i modern politisk kommunikation. Politiker tycks ha gått en och samma skola som slår fast att man aldrig får låtsas lyssna på vad motståndaren faktiskt säger, aldrig erkänna en annan problemformulering, aldrig gå i verklig, konstruktiv dialog. Problemen förstärks ytterligare av att den politiska debatten i högre grad förs digitalt, där de sociala medierna visserligen ger sken av att främja åsiktsutbyte, men som nästan aldrig premierar verklig dialog.
För det andra bör man komma ihåg att alla kommunikativa gemenskaper bygger på en avvägning mellan konsensus- och åsiktssfär. Diskussioner om det offentliga samtalet blandar ofta samman yttrandefrihet (vad man i lagens mening får säga) med åsiktssfär (vad som behandlas som legitima åsikter). Det finns människor som hävdar att allt måste gå att diskutera, men som i nästa stund anklagar Nato-motståndare för förräderi.
Utrymmet för meningsskiljaktighet är likväl en av de faktorer som skiljer öppna, fria samhällen från totalitära diktaturer. I sin bok Dissensus skriver idéhistorikern Anders Burman: ”Om demokratin har någon essens så består den av just motsättningar och meningsskiljaktigheter, kort sagt, dissensus.” Häri ligger samtidigt demokratins skönhet: till skillnad från i diktaturen är osämja inte i sig en aberration som måste utplånas, tvärtom är det den dynamik som får samhället att utvecklas.
Eftersom åsiktssfären utifrån ett demokratiskt synsätt är värdefull, är det frestande att tro att konsensus- och aversionssfärerna är av ondo. Men verkligheten är inte så enkel. Tvärtom förutsätter varje kommunikativ gemenskap (varje grupp eller samhälle) ett uttalat eller outtalat ramverk, en uppsättning minsta gemensamma nämnare. Jag vill hävda att detta gäller såväl familjen och vänkretsen som samhället eller det internationella samfundet i stort. Eller varför inte ett akademiskt ämne som historievetenskapen. Om det inte finns någonting alls som skänker människor en känsla av samhörighet, finns heller inga skäl att samtala och därmed inga förutsättningar att upprätthålla en viss gemenskap eller politiskt projekt. Då blir samhället eller staten ett fullständigt tomt skal, en institution som medborgaren i bästa fall kan kräva viss service av.
När folk talar om ”svenska värderingar”, om samhällskontraktet, om värdegrund eller mänskliga rättigheter kan man alltså se det som försök att etablera eller stärka en konsensussfär. Motståndare reagerar givetvis på sådana försök, eftersom en grundförutsättning för att kunna utöva inflytande är att frågorna befinner sig i åsiktssfären, där de kan diskuteras. När det för några år sedan började hävdas att begreppet ”alla människors lika värde” var en felöversättning av FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna (det var det inte, vilket jag skrivit om tidigare), så kan det ses som ett försök att flytta en etablerad del av konsensussfären till åsiktssfären.
Med utgångspunkt i Daniel Hallins cirklar framträder alltså en modell som kan förklara en dynamik i samhällsdebatten som begreppet åsiktskorridor inte lyckas fånga: hur spänningsfältet mellan konsensus- och åsiktssfär regleras och förändras.
Att värna åsiktssfären är ett sätt att värna demokratin, men det är också av betydelse att förstå varför konsensussfären är omöjlig att undvika. Ett första, anspråkslöst steg för en fungerande offentlighet och en vitaliserad demokrati skulle kunna vara att verka för ökad förståelse för hur politiska frågor rör sig mellan konsensus-, åsikts- och aversionssfärerna, samt vilka intressen som ligger bakom olika försök att ”väcka frågan” eller ta död på en diskussion.
I det långa loppet behöver vi givetvis också demokratiska institutioner, till exempel fria medier och public service, som värnar åsiktssfären. Vi behöver bli bättre på att förstå och analysera argumentation. Istället för ”faktakoll” borde nästa valrörelse kanske lansera en argumentkoll? Varför inte ersätta några av tv-debatterna med samtal där politiker, experter och medborgare diskuterar frågor utifrån mer konstruktiva premisser? En sak tror jag i alla fall kan konstateras: när demokratin runt om i världen är på tillbakagång finns ingen quick fix, tvärtom kommer det krävas insatser på bred front. Snarare än att betrakta demokratin som en färdig konstruktion som bara behöver ses efter vart fjärde år bör ett sådant projekt betrakta demokratin som under ständig uppbyggnad, där dess framtid i det långa loppet också förutsätter att människor har tid och energi att lägga på det demokratiska livets vardagliga byggstenar: föreningsliv, grannsamverkan, läxhjälp, kommunpolitik och internationell solidaritet. Mitt intryck är nämligen också att åsiktssfären inom sådana arenor fungerar betydligt bättre än i en fragmentiserad, digital offentlighet.