Läskrisen är mer än en litteraturkris

Om vi ratar böckerna ger vi upp mänsklighetens superkraft

Vad händer med samhället när läsning av längre texter inte längre är en del av vår vardag? Nyligen varnade förläggaren Martin Kaunitz i Dagens Nyheter (28/1) för en utveckling där den tryckta boken ersätts av digitala produkter. På Twitter vittnar lärare om att de måste förklara ord som gryning och skymning för gymnasieelever, eftersom ungdomar sällan eller aldrig läser böcker. Anekdotiskt, javisst, men resultaten från mätningar av läskunnighet, läsvana och läsfärdigheter bekräftar tyvärr den dystra bilden. Särskilt bland unga killar minskar läsandet – och som ett brev på posten förlorar ungdomar ordförråd och språkfärdigheter.

Teknikoptimisterna rycker på axlarna eftersom de tror att det handlar om kultur. Vad spelar det för roll om vi plöjer tv-serier i stället för romaner? Men problemet är följande: ytterst handlar det inte om hur vi konsumerar kultur utan om hur vi tar till oss kunskap. När allt fler ratar böckerna riskerar vi att förlora kontakten med det väldiga hav av text som döljer sig under den nya visuella kulturens yta. Paradoxalt nog bygger ju dagens Tiktok- och Netflix-kultur på skriven text, där tal och film kodas om till rader av tecken i ett binärt system. Om vi i framtiden överlämnar åt artificiell intelligens att sköta nedtecknande och avkodning av text – det vill säga allt arbete backstage i kunskapssamhället – riskerar vi att förlora makten att själva utforma och omforma de system som ligger till grund för vår skriftkultur. 

Denna illustration av en robot som läser en bok är skapad med AI-verktyget Craiyon.

Det handlar alltså inte bara om kultur – den överlever på ett eller annat sätt – utan om kunskap. I mer än tvåtusen år har det skrivna ordet varit det viktigaste verktyget för att sammanställa och lagra kunskap. Visst har information också spridits muntligen, men det är inte utan anledning skriven text i flera äldre kulturer förknippades med magi. Den australiske historikern David Christian menar att språket gav människan en superkraft som möjliggjorde kollektivt lärande. Tack vare språket kunde människor med ordens hjälp föra vidare kunskap och erfarenheter till kommande generationer (David Christian, Berättelsen om allt, Stockholm: Fri Tanke, 2018). Homo blev sapiens, den visa människan. Skriftspråket gav ytterligare fördelar, eftersom kunskap inte längre måste hållas vid liv genom en muntlig tradition (och hela tiden riskera att gå förlorad). Den kunde stoppas undan i bibliotek och plockas fram när den behövdes. Genom skriften kunde människan lagra information – och blev på köpet en historisk varelse.

Skriftens kulturella betydelse har sedan dess skiftat, men den långsiktiga trenden under de senaste seklen var att skriftens betydelse ökade och att läskunnighet spreds till bredare samhällsgrupper. Det är knappast en slump att demokratisering och läskunnighet gått hand i hand, inte bara i folkrörelsernas Sverige.

I konkreta termer är problemet följande: studenter inom humaniora och samhällsvetenskap (däribland kommande generationer av lärare) behöver kunna läsa ungefär 1 000–1 500 sidor akademisk text varje femveckorsperiod, eller i runda slängar 10 000 sidor text per år. Och låt oss vara ärliga: huvuddelen av denna textmassa utgörs inte direkt av bladvändare. För att klara av akademiska studier behövs alltså inte bara läskunnighet, utan läsvana och avancerade läsfärdigheter. Den måste tränas upp i många år.

Det är mot denna bakgrund vi bör se debatten om läsningens och litteraturens framtid. Frågan är mycket större än om ungdomar verkligen behöver läsa Hemsöborna eller Mrs Dalloway. Romaner är viktiga för att träna läsandet, men läskunnigheten behövs för att processa kunskap. Om läsning ersätts av tal och film riskerar vi att överge det kunskapssystem som legat till grund för de senaste århundradenas samhällsutveckling. Det är en våghalsig chansning.

Förändringen kommer inte ske över en natt. Min gissning är att det aktiva läsandet under tiden kommer få allt starkare prägel av subkultur, omhuldad av en mindre grupp människor som fortsätter att läsa för nöjes skull. Läsvana kommer kanske inte värderas högt, men vem vet – om den artificiella intelligensen någon gång får för sig att bygga upp ett ondskefullt imperium kommer kanske de ungdomar som fortsätter läsa i framtiden få agera Jedi-riddare? Må kraften vara med dem.