Det fullständiga onödiga gör mig mest förbannad

”Låt det inte sluta så här. Säg att jag sa något.”

Pancho Villa (1878-1923)

Orden lär ha varit Pancho Villas, den beryktade mexikanske revolutionären. Och dessutom hans sista. För åtskilliga år sedan läste jag Åke Perssons bok Berömda sista ord, där Villas ord ägnades ett eget kapitel. De har stannat hos mig, för att de är så mänskliga. Vem önskar inte att allt kunde vara lite större, lite viktigare? Att något så stort som ett mänskliga liv också ska sluta storslaget, eller åtminstone meningsfullt.

När jag gick i gymnasiet och läste om Baader-Meinhof-ligans historia blev jag fascinerad av medlemmarnas öden. Inte så mycket Andreas Baader och Gudrun Ensslin – de framstod som klassiska sektledare. Det som fängslade mig mest var att ett ganska stort gäng unga människor i deras krets, huvudsakligen från medelklassen, valde att riskera sina liv för något så … onödigt. Hur kunde de tycka att den kamp de förde var SÅ viktig att de var beredda att spränga både sig själva och andra i luften?

Det här är egentligen inte ett inlägg om radikalisering. Eller jo, kanske.

Jag tänker på den nu pågående våldsvågen i Sverige. Den här texten skrevs innan den fasansfulla skolskjutningen i Örebro, efter ständiga nyheter om gängrelaterade sprängningar och skjutningar. Man nås dagligen av nyheter som gör en arg, rädd, uppgiven. Men mest av allt tycker jag att allt känns så… onödigt. Visst, jag förstår att ungdomar vill tjäna pengar. Jag förstår att det finns enorma pengar i handeln med droger. Jag förstår att de kriminella nätverken odlar en kultur som är våldsam och klaustrofobisk i sin sociala kontroll. Men ändå, det rör sig om ungdomar som växer upp i ett samhälle där möjligheterna att leva ett drägligt liv är minst sagt goda. Kanske inte med bling bling, stora sedelbuntar, respekt och rykte. Men ett helt okej liv med ett jobb, en bostad, mat på bordet och hela och rena kläder. Barn som kan gå i förskola och skola. Ur ett historiskt perspektiv är detta just sådant som människor drömt om. Ett liv som inte ständigt måste vara en kamp för överlevnad, för att klara dagen eller veckan. Hur kan jakten på kulturella värden – status, rykte, respekt – vara SÅ stark att så många unga män väljer att riskera livet för detta? Att så många väljer att vaska ett helt okej liv för detta.

Ännu mer onödig känns samhällsutvecklingen just nu. Jag talar om den politiska utvecklingen på den globala nivån. Rysslands krig i Ukraina. Hur många i Ryssland, frånsett Putin, är egentligen intresserade av att driva detta maskineri av dödande vidare?

En folksamling i Berlin firar första världskrigets utbrott 1914 inför den tyske kejsaren Vilhelm II.

Lika onödig känns den plötsliga högerradikaliseringen som pågår i hela västvärlden. Jag håller just nu på att läsa Akira Iriyes klassiska bok Cultural Internationalism and World Order. Iriye beskriver hur tre former av internationalism växte fram under 1800-talet: politisk, ekonomisk och kulturell. Internationalisterna förstod att stormakternas maktspel var farligt, men lyckades inte förhindra första världskriget. Istället hånades de av radikala nationalister, ”globalisterna” stämplades som landsförrädare. Efter att tio miljoner människor stupat i första världskriget var fler beredda att lyssna på internationalismens budskap. Internationalismen flyttade fram sina positioner, men drömmarna om evig fred grusades snart. Nationernas Förbund blev tandlöst. Nazism och fascism växte sig starka: snart hade den expansiva och revanschistiska nationalismen dragit in Europa och världen i en ny masslakt. Denna gång mycket värre än den förra.

Priset: ett Europa i ruiner, ett Asien härjat av kriget. 50 miljoner döda. Till vilken nytta? Ett tusenårigt rike som gick under efter ganska precis 12 år. Patetiskt.

Nu sågs internationalismen inte bara som en möjlig lösning, utan som det enda sättet att hindra ännu fler krig av detta slag. Nationalismen måste besegras. Politiskt, ekonomiskt och kulturellt. I drömmen om en varaktig fred låg planerna på att skapa internationella organisationer (som FN), underlätta handel och utbyte mellan länder, samt genom utbildning och kultur verka för en upplyst anda av internationell förståelse.

Det var ett system som var långt ifrån perfekt. Det förhindrade inte alla krig. Det var till viss del läpparnas bekännelse. Men under kalla kriget tvingades åtminstone USA och Sovjetunionen förhålla sig till denna spelplan.

Det vi ser nu är hur denna ordning faller ihop inför våra ögon. Så sent som igår förklarade Donald Trump att han vill rensa Gaza på palestinier, ta över området och bygga en amerikansk koloni med strandnära hotell. Det låter som ett dåligt skämt – att blanda in etnisk rensning, imperialism och turism i samma pesskonferens. Mest av allt är det kanske ett försök att rensa bordet på all den internationella diplomati som byggts upp de senaste 150 åren.

Folk älskar att göra paralleller mellan dagens fascistiska och högerextrema populister och 1930-talets politiska utveckling. Men mycket i dagens politiska utveckling liknar kanske mer tiden före första världskriget. Den nakna maktkampen mellan stormakter. Kapprustningen. Varje nation som nu kampanjar under slagord som ”America First.” Igår skrev Elisabeth Lindberg ett intressant inlägg om hur Donald Trumps tullpolitik har paralleller till det sena 1800-talet och tidiga 1900-talets ekonomiska nationalism.

Vi vet mycket väl vad denna politik leder till. Jag skulle vilja säga att ändhållplatsen är Somme och Ypres, men en del av mig tror att det är ett alldeles för optimistiskt scenario. Vad var det Einstein sa? Att det är oklart vilka vapen som kommer användas i tredje världskriget, men att det fjärde kommer utkämpas med stenar och träpåkar.

Utvecklingen är förstås inte oundviklig. Ingenting i mänsklighetens historia är oundvikligt. Men med personer som Putin och Trump vid makten finns bara gradvis eskalering, hård och naken makthunger, viljan att segra på andras bekostnad. Ingenting gott kommer komma ur detta i det långa loppet.

Det märkligaste? Att detta sker i en tid av mänsklighetens historia då vi i rent materiellt hänseende har allt vi kunnat önska oss. Visst, rikedomarna är otroligt ojämnt fördelade. Men aldrig förr har möjligheterna att utrota fattigdomen varit mer realistisk i ekonomiska termer. Aldrig förr har det funnits mediciner mot så många sjukdomar. Aldrig förr har det funnits kommunikationsmedel som fört människor över hela världen samman. Aldrig förr har så många kunnat njuta av en bostad, mat på bordet, hela och rena kläder.

Ändå är vi beredda att vaska det? Ändå dras så många – även i Sverige – till de destruktiva krafterna, oavsett om det rör sig om populistisk nationalism eller gängkriminalitet. Det är så … onödigt.